Midsommarafton i Sälen

I år väljer vi att stanna hemma i Sälen över midsommarhelgen då vi har besök av Håkans dotter med sambo och barn. Vi och flera tusen andra besöker Olnispagården för att delta i traditionellt midsommarfirande med sång, musik och ringlekar kring midsommarstången.

I år känns det extra spännande att vara i Sälen – den plats som för 500 år sedan stod i centrum för nationalstaten Sveriges bildande.

Varför firar vi midsommar?

På Nordiska museets hemsida kan man läsa följande historiska förklaring om midsommarfirandet i vårt land:

”Midsommar är vid sidan av julen den kanske viktigaste högtiden i Sverige. För många människor markerar den början på en period av ledighet. Historiskt sett går både midsommar och midsommarstången tillbaka på ett firande i norra Europa av vårens spirande växtlighet. I bondesamhället innebar midsommar en brytpunkt i arbetsåret, medan själva midsommarnatten ansågs vara full av magiska krafter och övernaturliga väsen. Midsommardagens ursprungliga funktion som kyrkohögtid är numera nästan obefintlig.

Om julen främst är en familjehögtid så firas midsommar mer i större vänkretsar och kanske i helt andra nätverk. Det nationella temat framträder fortfarande. Nuförtiden används flaggor som prydnad, något som närmast var okänt under 1800-talet.”

Midsommarfirandet är ursprungligen är en kyrkohögtid, ägnad Johannes Döparen, vars kalenderdag infaller den 24 juni. Detta var den ursprungliga midsommardagen i Sverige. I Danmark och Norge ansluter namnet S:t Hans dag tydligare till de bibliska berättelserna. Den 23 juni var midsommaraftonens fasta datum fram till 1952. För att bättre passa in i arbetsveckan bestämdes 1953 att midsommardagen alltid skulle firas på en lördag och den är nu rörlig mellan 20 och 26 juni.

Limabåtarna på Västerdalälven

Själva firandet börjar med att spelmännen anländer till Olnispagården i de speciella Limabåtarna på Västerdalälven. Limabåtarna har man beskrivit så här i Dalarnas hembygdsbok från 1947:

”Limabåten är en smäcker, smidig och fulländad älv- och forsbåt. Den har även fungerat på mindre sjöar med måttlig vågrörelse trots att den är flatbottnad. Vanligast är ”en- och tvåäring” som ros med ett- eller två årpar. De största båtarna, användes vid större transporter som hö, smide och kol, benämns ”fyräring” och ros med 4 årpar eller ”treäring” som ros med 3 årpar. Utmärkande för Limabåten är att den är mycket lättrodd. När man skulle färdas uppför forsarna stakade man båten. I Lima kallas det för att ”skåttå”. Stången som man stakade med kallas på limamål för en ”skuttu”. Personer fick kliva ur båten och gå till fots. De två personer, oftast karlar, som skulle staka båten uppför forsen kallades ”skåttåkaler”. En stod i fören och en i aktern och stakade med jämna tag, en på höger sida och en på vänster sida om båten. Då forsarna blev för strida var man tvungen att dra båten uppför forsen. De hade då ett rep ”bände” som en person gick på stranden och drog båten med. Bredvid båten gick ytterligare en person, även den på stranden, och sköt ut båten i forsen med staken ”skutto”. Båtarna tillverkades i flera byar, ibland utvecklades konsten att bygga båtar inom vissa släkter. Limabåten tros ha sina rötter i vikingatiden. Det finns med säkerhet handlingar från 1600-talets mitt som visar att båtar tillverkade i Lima, sålts till Malung. I Transtrand tillverkades båtar och de kallades även där Limabåtar eftersom Transtrand ingick i Lima socken fram till 1867. Limabåtarna har använts av befolkningen från Idre i norr och ner till Yttermalung i söder. I Äppelbo hade man däremot andra flatbottnade båtar. I Trysil i Norge har limabåtar också funnits. Sommartid användes båtarna som färdmedel, för fiske och transporter av skilda slag. Ofta företogs den första färden, vid dopet och den sista, likföljet, på Västerdalälven med båt.”

Olnispagården

Olnispagården är en av äldsta gårdarna i Västerdalarna. Den har funnits på samma plats så långt tillbaks i tiden som vi kan spåra den. Det betyder början av 1500-talet. Hur länge den funnits före detta vet vi inte eftersom det saknas dokumentation. Sedan början av 1500-talet har den ägts av samma släkt i 13 generationer, fram till 1945 när den siste boende, Olnispa Johanna Hansson, lämnade gården för ett modernare boende. Eftersom hon inte hade några arvingar kom gården i kommunens ägo och sedan till Transtrands Jordägande Sockenmän. 1947 fick Transtrands Hembygdsförening i uppdrag att förvalta gården för deras räkning. Namnet Olnispagården är en sammandragning av Ola Nils Pers gård. Gårdarna fick oftast namn efter någon av de personer som bott där.

Inte långt från Olnispagården kan man besöka Vasastenen. Platsen där enligt historien dalkararna han upp Gustav Eriksson (Vasa) en händelse som kom att leda till nationalstatens födelse, och det första Vasaloppet.