Knappt har vi hunnit smälta alla intryck från landsvägscyklingen Orsasjön & Siljan runt innan det är dags att ladda för nästa lopp. Den här gången något längre, totalt 30 mil.
Vad är det som gör att man faktiskt klarar ett sånt här långt lopp? När det gör ont i nacke, rygg, fötter, ben och rumpa och när man inte vet vilken skinka som är minst öm, orkar man stå och trampa resten av sträckan? När man hör ett stegrande ljud som närmar sig och helt plötsligt är man omringad av en jätteklunga som kör så nära och avståndet till vägrenen är minimalt. När man håller krampaktigt i styret så man åtminstone har lite att sätta emot om någon kör på en. När man försöker hålla avstånd till de som är framför en och någon som plötsligt faller och man tackar sin lyckliga stjärna att man inte låg för nära och hinner väja. Att man är totalt fokuserad hela tiden, varje nerförsbacke, varje litet gupp, varje rondell mitt i en nerförsbacke. Mycket handlar om pannben och närvaro. Det förstår man också när man ser alla gamla män (oftast män faktiskt) som gör detta lopp för kanske 25:e gången. När vi tränade skidåkning inför öppet spår förra året hade vi en fantastisk instruktör som lärde oss tänka på loppet i etapper. Man börjar med den första etappen osv och det funkar. Helt plötsligt är inte 30 mil faktiskt 30 mil. Minns min kommentar när vi passerade Jönköping förra året ”nu är det bara 18 mil kvar”. 18 mil kvar! Det är ju jättelångt men på något sätt kändes det som man gjort hälften när man passerade Jönköping. När solen börjar gå upp, värmen återkommer, man har fått mat i sig, klivit av cykeln. Nu när vi kört loppet en gång tillsammans blir man glad av småsaker som att det inte regnar och inte blåser. Att man fortfarande är pigg fast man varit uppe hela natten och dessutom cyklat. Och att man kommer helskinnad i mål. Igen.
