För lite mer än ett år sedan bestämde vi oss för att göra ett New York Marathon. Vi hade klarat av ytterligare En Svensk Klassiker och beslutat oss för att nu ville vi ha en ny utmaning.
Det är klart att man tänkt tanken att det skulle vara en häftig grej att åka till New York (igen för Carina och första gången för mig) och ännu häftigare om man gör något kul samtidigt. Kul är kanske inte det första ord man tänker på när man säger ett Marathon på 4,2 mil men en utmaning är det definitivt. Och utmaningar är något vi tycker om.
New York Marathon är världens största Marathon och ingår i The Abbott World Marathon Majors som omfattar de sex årliga maratontävlingarna i Tokyo, Boston, London, Berlin, Chicago och New York.
Efter några dagars uppladdning med att komma in i rätt dygnsrytm, då New York ligger 6 timmar efter vår ”normala tid”, och uthämtning av nummerlappar vid Jacob K. Javits Convention Center vilket var en upplevelse bara det började vi så sakteliga förstå att detta är världens största Marathon med nästan 55 000 deltagare! Vilken otrolig organisation och säkerhetskontroller överallt, tidigare har vi varit imponerade av organisationen hemma kring Lidingöloppet och framför allt Vasaloppet, men detta slår allt!
Öppningscermonin som genomfördes på fredagen var häftig med inmarsch av alla 159 deltagande länder som avslutades med ett helt otroligt fyrverkeri under tiden som Frank Sinatras ”New York, New York” spelades.
Under lördagen deltog vi i Springtimes banbesiktning med buss av den sträcka vi skulle springa under söndagen. Springtime Travel är ett av de företag som anordnar resor för att man överhuvudtaget ska få tag på en startplats. Det kändes bra att med egna ögon se platserna samt få värdefulla tips från en erfaren Marathondeltagare inför söndagens lopp som var man ska vila lite, var man kan förvänta sig riktigt härligt medryckande publiktryck, m m.
Det blev en tidig lördagkväll men vi fick i alla fall en timme extra då New York ställde om till vintertid under natten till söndagen. Uppstigningen blev tidig morgon, eller kanske natt, då klockan ringde 04.00. Bussarna till starten avgick redan 05.30 eftersom man 06.00 stängde av vägar och broar bl a för att med specialtränade hundar söka efter bomber och liknande.
Tyvärr har ett arrangemang av detta slag blivit ett tänkbart mål för terrorister eller andra galningar. Vem kommer inte ihåg vad som hände under Boston Marathon 2013? Därför var det otaliga säkerhetskontroller på olika platser innan vi kom in på vår startområde. Det finns tre olika startområden där man väntar för att få komma in i sin startfålla. När man anmäler sig får man ange förväntad tid och man placeras in en startfålla utifrån den tiden. Har man fått olika startfållor går det bra att den som har en tidigare start går ner till en senare men man kan inte gå upp till en tidigare.
Det blev nästan fyra timmars väntan för oss men det gick riktigt bra även om det var lite kyligt under morgon. De överdragskläder man hade kunde man lämna till välgörande ändamål i någon av alla behållare som fanns överallt, vilket bra initiativ!
Det serverades kaffe, te, bananer och bagles samt honungskex så det var bara att äta och ladda inför starten för nu började man komma till insikt om vad som snart skulle hända. Vi skulle snart starta vårt livs första Marathonlopp, som tillika är världens största och enligt många det tuffaste av dem alla!
Klockan 11.00 sköts startsalut för oss och vi var därmed på väg uppför Verrazano Narrows Bridge som är 1298 meter lång och förbinder Staten Island med Brooklyn, samt är en av de totalt fem broar man springer över under loppet. Under loppet kommer vi springa genom New York Citys samtliga fem stadsdelar i ordningen Staten Island, Brooklyn, Queens, Bronx för att avslutas på Manhattan.
Kan bara beskriva känslan utmed loppet som helt fantastisk med all härlig publik som verkligen lyfte fram oss under loppet med att skrika Heja Sweden, Heja Carina och Heja Håkan. Man bjöds på både high fives, godis, kramar, öl och till och med whiskey. På flertalet ställen var det sånt musik- och publiktryck att det nästan var skönt när det blev lite tyst och stilla. Men allt stöd behövdes verkligen speciellt när vi efter några mil började känna av den hårda asfalten i både rygg och fötter.
Det var tätt med vätskekontroller och sjukvårdstält utmed banan, vilka vi fick uppsöka några gånger för ont i fötter och knän. Vårt mål även denna gång liksom vid tidigare utmaningar är att ta oss i mål inom maxtiden. Har vi bestämt oss för något så ska det genomföras så länge inte funktionärerna bokstavligen bär oss av banan. Det viktigaste är alltså att genomföra, inte på vilken tid man gjort det!
Känslan att efter ett antal timmar se upploppsområdet och sedan målbågen är något jag tror inte går med ord att beskriva utan måste upplevas på egen hand, för det var verkligen helt FANTASTISKT att tillsammans springa genom målet och därmed hade vi genomfört även denna utmaning tillsammans!
Snyggt jobbat! Vilken prestation!
Tack Jette. Ja det var riktigt tufft med över 4mil på bara asfalt. Det kändes verkligen i rygg och fötterna, men nu är det i alla fall genomfört!