Det händer inte mig

Sedan en tid tillbaka har fokus legat på annat håll än kontinuerlig uppdatering av bloggen. Vi har inte gjort några resor den senaste veckan och det dröjer ytterligare innan vi är ute på vägarna igen.

Som jag tidigare skrivit har jag sedan en tid haft en knöl på halsen, vilket föranledde besök på vårdcentralen i början av september. Därefter gick allt väldigt fort enligt standardiserat vårdförlopp med prover, fler prover och ett första besök hos cancerteamet på öron-, näs- och halsmottagningen, USÖ som stöttat mig och min familj hela den här tiden.

Jag har träffat läkare, sköterskor, psykolog, logoped och koordinator inför fortsatt vård och planering av provtagning och ställningstagande till operation men också vilken typ av operation. Det har inte varit helt klart vilken typ av tumör jag har och i dagsläget vet varken vi eller läkarna det heller.

Det har varit två alternativ som diskuterats under de ronder man har varje vecka på öron-, näs- och halsmottagningen, en total eller partiell laryngektomi.

En total laryngektomi innebär att man tar bort hela struphuvudet och då får man en andningsventil som man andas och pratar genom. Miklós Fülöp, specialistläkare på öron-, näs- och halsmottagningen förespråkar att man så långt det är möjligt ska behålla frisk vävnad för ökad livskvalitet. Detta får också vägas mot att man får bort hela tumören och hänsyn tagen till spridning, metastasering.

Det andra alternativet är en partiell laryngektomi. Man tar bort tumören men behåller frisk vävnad. I mitt fall skulle det innebära att stämbanden skulle vara intakta. Tumören satt på vänster sida och det vänstra stämbandet kunde bli påverkat men detta skulle det högra stämbandet kompensera.

Eftersom vi inte vet vilken operation det kommer att handla om har jag ändå erbjudits möjligheten att få träffa en person som genomgått en total laryngektomi d v s där man tagit bort hela struphuvudet. Det var ett tillfälle att ställa många av de frågor både jag och Carina haft och för att också se hur man har ett drägligt liv efter en sådan operation. Det var både bra och dåligt.

Bra för att vi förstod att det går att leva ganska normalt ändå efter operationen även om det krävs lång rehabilitering. Dåligt då personen var så mycket äldre, ganska inaktiv, hade anpassat sig till sin sjukdom och inte heller var så motiverad till tekniska lösningar.

Efter mötet var vi dock ense om att man i första hand skulle försöka välja en partiell laryngektomi – om detta var möjligt. Och skulle det handla om att välja total laryngektomi eller livet så fanns det bara ett svar. Och det var att säkerställa att tumören togs bort.

Onsdag den 21 oktober var det så dags för inskrivning på USÖ inför operation nästkommande morgon. Efter inskrivningen fick jag infart och förbereddes för sondmatning.

Torsdag väcktes jag redan vid halv sex för tvättning med speciella tvättkuddar. Sedan var det bara att ta på sig operationskläderna innan jag rullades in på operationssalen.

Sen torsdag eftermiddag vaknade jag ur narkosen med en kuff i halsen, det var ovant att andas genom ett hål i halsen och ingen möjlighet att tala.

Snart fick jag information av Miklós att allt gått bättre än man hoppats på, inga ingrepp på stämband eller slemhinnor hade behövt göras.

Nu skulle jag bara vila och återhämta mig så skulle min naturliga röst snart kunna höras igen. Det var ett glädjande besked, både det och att hela tumören kunnat avlägsnats och skickats för slutgiltig analys.

Besöket på fredagseftermiddagen av min älskade Carina Ekroos var en riktig injektion av livskraft.

Kommande natt blev extra tuff p g a en blödning i stomat men under de kommande dagarna blev allt snabbt mycket bättre.

På måndagen släpptes luften ur kuffen och jag kunde börja tala igen. På tisdagen fick jag börja äta timbalkost. Jag hade längtat efter att äta men framför allt kunna dricka kaffe igen.

Jag började försiktigt med att gå två vändor i korridoren. Lite senare ytterligare totalt åtta vändor, allt för att få igång blodcirkulationen och påskynda läkningen samt slippa ryggont när man ligger i sängen för länge. Det har blivit åtskilliga vändor i korridoren sedan dess.

En vecka efter operationen kunde allt tas bort ur strupen och så även sondslangen. En mycket skön känsla att kroppen fungerade på normalt sätt igen och nu planerades utskrivning inom kort.

På fredagen fick jag vanlig frukost och vanlig mat till lunch. Bara en sån enkel sak som känslan av att få tugga och svälja var härligt.

Så tacksam över all fanstatisk personal på USÖ och alla som på olika sätt stöttat oss under dessa dagar.